Nytt år och födelsedag gör att jag känner pressen, att det nu ska utföras stordåd något som snarare gör att jag blir svårstartad än får lust att ta nya friska tag. Därav min tystnad sedan december. Men egentligen är det inte särskilt stor skillnad på den 31 december och den första januari. För att inte få ångest inleder jag året sent med något som för mig känns enkelt. Lite materialkunskap. Och för enkelhetens skull väljer jag ull.
Ull är ett naturmaterial och en av dess egenskaper som ofta lyfts positivt är att materialet är nedbrytningsbart, alltså att materialet går att kompostera. Och visst, ull är nedbrytningsbart. Men det gäller faktiskt ALLA naturmaterial exempelvis bomull, lin, rami, silke alltså alla material som inte är syntet. Så särskilt unikt att ull kan brytas ned skulle jag inte säga att det är.
När det lyfts att ull är nedbrytningsbart glöms det också gärna bort att när något bryts ned så efterlämnar det även ämnen ullen blivit behandlad med. Så även om ullen bryts ned så kan mindre trevliga restämnen som finns i textilen hamna i naturen. Till exempel är superwashbehandlad ull väldigt vanligt. Det innebär att ullen är behandlad med kemikalier och kanske även ”doppad” i plast, detta för att fibern ska förlora sin tovningsegenskap. Jag ser ett stort användningsområde för produkter tillverkade av superwashbehandlade plagg, men att saluföra dem under parollen att ull är nedbrytningsbart känns ganska skevt. För visst kommer själva ullen att brytas ned men var sjutton tror ni plasten som skapar superwashhöljet kommer att ta vägen. Jo den kommer inte brytas ned utan hamnar i vår miljö. Och samma sak gäller om det återfinns farliga kemikalier i ylleplagget.
Kontentan är alltså att ull precis som alla andra naturmaterial är nedbrytningsbart. Och att ett material är nedbrytningsbart inte nödvändigtvis behöver betyda att det för den sakens skull är lämpligt att kompostera – det kommer an på processer och behandlingar textilen gått genom.
Så nu kickar jag igång 2019, någon måste vara sist.
Anna-Lisa Persson 