Svart fredag

Julhandeln förväntas öka 3 procent och uppgå till en summa av nästan 80 miljarder.  Och vi i Sverige fortsätter konsumera oss mot ruinens brant och tycks inte bli särskilt avskräckta av det faktum att vi handlar som att vi hade mer än fyra jordklot att tillgå (och var enda unge fattar ju att vi bara har ett). Och idag är det Black Friday då konsumtionshetsen når sitt klimax. 

Och ni har nog redan fattat, jag gillar inte Black Friday eller superreor som ska få oss att köpa onödigt skit överhuvudtaget. Men det finns motrörelser mot Black Friday, En köpfridag (Buy nothing day) eller Naturskyddsföreningens kampanj Jag köper det inte. Och det är jättebra med motrörelse mot det hysteriska handlandet, samtidigt så känner jag mig lite kluven. Inte inför det faktum att vi måste minska vår konsumtion utan för att motrörelserna kan kännas väldigt medelklassiga. Jag menar att det är lätt för mig, tillhörande medelklassen att avstå att handla på en rea – jag har ju faktiskt råd att handla andra dagar också. För risken finns att vi shamear den ensamstående föräldern, som räknat dagarna till Black Friday för att ha råd att inhandla en ny spis (eftersom den gamla varit trasig sedan oktober) eller fattigpensionären som ser sin chans att äntligen ta sig råd med ett par nya skor.

För det är faktiskt vi med pengar som försatt oss i den här situationen, det är vi som handlar för mycket, det är vi som reser för mycket och det är vi som försöker svära oss fria från våra Thailandsresor med att källsortera kartongerna från vår ekologiska mjölk.

Jag säger inte att vi ska sluta källsortera eller köpa ekologiskt, utan att vi ska se över vår konsumtion ALLA dagar. Och jag tycker tyvärr att hållbarhetsrörelsen många gånger saknar klass- och landsbygdsperspektiv. Och någon dag i framtiden – när jag känner mig på humör kanske jag skriver mer om klass och om lantisen som alltid sitter på min axel och viskar i mitt öra: glöm inte dina rötter.