15 kilo

När jag läser om hur mycket textil vi konsumerar varje år mår jag dåligt. Vi konsumerar 15 kilo textil per person och år:

Det senaste decenniet har textilimporten till Sverige ökat med cirka 40 procent. Varje år tas ungefär 130.000 ton kläder och hemtextil in i landet visar den kartläggning som Svenska miljöemissionsdata, SMED, gjort på uppdrag av Naturvårdsverket. Det motsvarar ungefär 15 kilo, eller 90 t-tröjor, per person och år.

Efter jag mått dåligt tröstar jag mig med att det i alla fall inte är jag. Fast just det, det var ju det här med träningskläder. Jag köpte mig ju en ny träningstop och ett linne att springa i till senaste tävlingen och just ja en obligatorisk tävlingströja fick man ju efter målgång. Fast där tar det stopp, eller just det nya fotbollskläder har införskaffats inför årets säsong. Fast sportkläder kan ju inte räknas, det är ju nyttigt att röra på sig?

Hm, hemtextil och kläder står det. Tyg, vart hamnar det i statistiken? Kommer jag undan om jag syr mina egna kläder? Är jag eko-reko?

Nä undan kommer jag inte hur mycket ekologiska ägg jag än köper eller källsorterar all skit jag hittar i bilen. Och idrottskläder är definitivt allt annat än eko-reko.

Så jag hoppas på journalistiken. Att det ska handlar mer om vilka utsläpp produktion ger och mindre om hur viktigt det är att vi handlar för ”ekonomins skull”. Så att det i veckan hördes lite på radio och i tidningar om H & M och Nikes utsläpp var i alla fall ett steg i rätt riktning. Fast skulle man inte inom ramen för världreligionen – konsumtion, kunna handla mindre men dyrare? Skulle vilja se PRO:s rapport på det.

Annons

Island

Fröken textil befinner sig för tillfället på Island och bloggar därför mindre bra. Istället glor jag på storslagna vyer, badar i varma källor, klättrar på lavasten och förundras över isläninngarnas närhet till det textila och då menar jag ullen. Det är ylle överallt på varenda unge, gubbe och handstickat i alla affärer. Kikar man över kanten på disken vid bussterminalen ser man inte en bok eller ett korsord som personalen underhåller sig med på dötid utan ett yllebroderi.

Bilder och annat skoj får det bli när jag kommit hem till Sverige igen.

Jag bor inte i Småland

Men om jag bodde i Småland eller på Öland skulle jag lämna in textilating till Textilsommar på Virserums konsthall.

Syfestival

I dag började Syfestivalen i Älvsjö. En enorm mängd qvilt-tyger uppblandat med mycket pärlor och en del fint. Roliga, fina, färgglada tryckta trikåtyger –  jersey, velour och frotté verkar vara på tapeten och jag kunde inte låta bli att handla. Dessa från Znokdesign.

Tänker på fablernas värld ugglan och det kommer bli grymt fina underkläder

Kommer bli fin, fina kalsonger och trosor.

Förutom tryckta trikåtyger förvirrade jag mig in i lajvlandet och Korps hörnan där jag införskaffade en hel bunt kaninskinn. Som jag inte vet vad jag ska gör med, men om inte annat kan man köra ner ansiktet i dem när man känner sig lessen.

Många döda kaniner blev det

Annars träffade jag på en damen Shirley Tommos som visade ”hooky”. En trasteknik jag inte kände till.

"Hooky" en trasteknik

Även om jag gjorde av med mången peng på döda djur och retrotrikå saknade jag ett riktigt bra utbud av tyger. Vart var de fina ylletygerna eller sammeten man bara inte kan låta bli? Festivalen dock ett paradis för den som gillar köpa småblommigt lapptäckstyg i 30 centimeters remsor.

Vårsalongen med textilglasögonen på

Oj, vilken ful.

Oj, vilken ful.

Oj, vilken ful,

den kan få en egen korg i hörnet, vill ta hem den, ge lite kärlek, klia bakom örat. Den är en knycklad hög av spets med en virkad duk till öga. Den behöver mig.

Veronica Lindahls "Bulldog" är charmerande ful och jag vill skaffa hund som man skulle slippa plocka bajs efter.

Tanten i Ida-Lovisa Rudolfsson ”Schackmatt eller vad det nu heter” har en uppsyn jag känner igen mig i och det finns en hantverksskicklighet och känslighet i materialvalen som tilltalar nörden i mig.

Ida-Lovisa Rudolfsson "Schackmatt eller vad det nu heter"

Att det inte behöver vara små fina stygn för att tilltala mig visar  Riitta Vainionpää i sina 70-tals inspirerade tavlor där garnet får forsa ned över bilden och trassel blir vackert.

Riitta Vainionpää "Rött på väg"

I övrigt var vårsalongen som vanligt en del bra en del dåligt och mycket mittemellan.

Textilgalleriet bättre i verkligheten

Sedan avgiften återinfördes på museerna i vår Hufvudstad har jag vid flertalet tillfällen suktande gått förbi Nordiska museet och trängtat efter deras textilgalleri. Att gå där och på måfå dra ut en låda med en flamskvävd åkdyna från Skåne, ett flossabroderi eller tvåändsstickade vantar från Toarp är sann lycka. Men 80 kr när jag bara vill bli tillfredställd i 15 minuter känns lite väl.

Textilgalleriet finns också på nätet och tanken är god. Tyvärr fungerar tjänsten halvdant, sökningarna fungerar bra men allt som oftast kommer aldrig närbilderna på de önskade föremålen upp. Ändå får man vara glad, även om känslan aldrig blir den samma som då man drar ut en låda och hittar något man inte visste att man ville se. Att information om tekniken eller tinget bara finns ett knapptryck bort känns däremot hur bra som helst.

http://textilgalleriet.nordiskamuseet.se