Lovikkasäsongen fortsätter

I mellanstadiet skulle alla sticka lovikkavantar. Mitt starkaste minne är pojken som vägrade om han inte fick blått lovikkagarn, fröken som skaffade fram blått lovikka, pojken som vägrade om han inte fick blå stickor, fröken som skaffade fram blå stickor, pojken som ändå vägrade.

Detta satte sina spår hos mig och säkert hos många fler och fram till dags dato har jag inte stickat lovikka. Men då Svensk hemslöjd frågade om jag kunde sticka upp några par trotsade jag mellanstadieminnena och gjorde slag i saken.

Det var roligare än jag kunde minnas. och gick vansinnigt fort. Nu valkade och ruggade jag dem också traditionsenligt också inuti vilket gjorde att de blev som en fäll, mjukt och gott.

Traditionen med lovikkavanten är för övrigt inte så gammal (allt med mindre än 200år på nacken är nytt i min värld). Det va en tanta i Lovikka som i slutet av 1800-talet fick i uppdrag att sticka ett par varma vantar. De som skulle ha vantarna va inte nöjda med resultatet, tantan tog tillbaka vantarna valkade och ruggade dem. Tveksamt om beställare blev nöjd men andra ville ha dem och de stabbiga varma vantarna föddes. Och alla barn i svenska skolan fick ännu en anledning att bråka med sin slöjdfröken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s